skivomslag

Briljant! Utsökt färgval.

Denna platta har jag inte ens hört.

"Soundtracket till Wim Wenders film "Paris, Texas" (1984) däremot, det har jag lyssnat till otaliga gånger. En kompis sa en gång, efter att han sett pilotavsnittet av TV-serien "Twin Peaks": "Det här är den bästa filmmusiken sedan "Paris, Texas". Och, jag är benägen att hålla med. Båda har det där suveräna lite ödesmättade soundet, "Paris, Texas" i inledningscenen och "Twin Peaks" i det inledande montaget.

Tufft omslag!

Fotot är taget mot en parkvägg i Osterley Park i Brentford. Förutom Paul, Linda och Denny, består fotot av sex andra kändisar - utklädda till interner som precis fångats in av strålkastaren från fängelsetornet.

De är: Michael Parkinson (talkshow-värd och journalist), Kenny Lynch (skådis, komiker och sångare), James Coburn (skådis), Clement Freud (krönikör, gourmé, parlamententsledamot, sonson till Sigmund), Christopher Lee (skådis, då mest känd för roller som Dracula och Bondskurken Francesco Scaramanga i The Man with the Golden Gun. I dag är han nog mer känd som Saruman i Lord of the Rings-filmerna, Count Dooku i de nya Star Wars-filmerna och som Willy Wonkas pappa i Charlie and the Chocolate Factory), och slutligen John Conteh (boxare från Liverpool som blev världsmästare i lätt tungvikt).

"Band On The Run", "Venus And Mars" och "Londown Town" är  mina favoritplattor med Paul McCartney. De flesta förståsigpåare håller "Ram" som Pauls bästa post Beatles, men det gör inte jag. Min kusin Stefan bandade "Band On The Run" och "Venus And Mars" till mig cirka 1977. "London Town" minns jag från när den släpptes och även den spelade jag in på band. "Ram" köpte jag först i början av nittiotalet på CD och det är nog förklaringen till varför jag håller de tre förstnämnda som bättre ... Det är helt enkelt svårt att konkurrera med skivor som jag läst otaliga Bröderna Hardy-, Biggles- och Femböcker till.

De bästa låtarna på "Band On The Run" är: "Band On The Run", "Jet" och "Mamunia".

Andra favoriter med Paul McCartney/Wings är: "Maybe I'm Amazed" (McCartney, 1970), Monkberry Moon Delight (Ram, 1971),"Love Is Strange" (Wild Life, 1971), "My Love" (Red Rose Speedway, 1973), "Venus And Mars", "Rock Show", "Listen To What The Man Said" (Venus And Mars, 1975), "Silly Love Songs" (Wings At The Speed Of Sound, 1976), "Londown Town", "Cafe On The Left Bank", "Girlfriend", "With A Little Luck" (Londown Town, 1978).

Silly Love Songs:

http://www.youtube.com/watch?v=AK9QVN0bpa4

Förträffligt. Ännu ett Blue Note-omslag plåtat av Francis Wolff. Färgerna är helt i min smak, men så gillar jag ju Warhol också.

Det finns mängder med snygga Dexter Gordon-konvolut, här är ett litet axplock:

http://www.allmusic.com/cg/amg.dll?p=amg&sql=10:azftxq8gldse

http://www.allmusic.com/cg/amg.dll?p=amg&sql=10:0zfuxq8gldse

http://www.allmusic.com/cg/amg.dll?p=amg&sql=10:3zfyxq8gldse

http://www.allmusic.com/cg/amg.dll?p=amg&sql=10:dvfpxq9gldje

Dexter Gordon (1923-1990), var bokstavligt talat en av jazzhistoriens giganter, han mätte 198 centimeter och kallades "Long Tall Dexter". Hans sound hade sitt ursprung i swing och han spelade bland annat med Lionel Hamptons, Louis Armstrongs och Billy Eckstines storband. Gordon räknas av många som den förste tenorsaxofonisten som adapterade Lester Youngs stil till bebop.  Även om Gordon var mycket influerad av Young så var hans sound mycket hårdare och högre. Han lyckades blanda Young, Coleman Hawkins och Charlie Parker till en egen gångbar bebop-tenor-stil. Den skulle senare komma att influera Sonny Rollins, Stan Getz och John Coltrane.

Gordon var definitivt en av de bäst klädda bland "the boppers", men la även till med boplivets så olyckliga vurm för heroin och spenderade en stor del av femtiotalet i fängelse. Under sextiotalet gjorde han comeback, bättre än någonsin, och spelade in ett gäng skivor på Blue Note.

"Dexter Calling" är en riktigt bra skiva. Dexters egna kompositioner "Soul Sister", "I Want More" och "Ernie's Tune" är lysande.

På skivan "Gettin' Around" (1965), gör han en fantastisk version av Luiz. Bonfas "Manha De Carnaval".

Under sextio- och sjuttiotalet bode han i Paris och Köpenhamn , men återvände till Staterna 1976 för ännu en lyckad comeback.

1986 blev Gordon oscarnominerad för sin insats i  Bertrand Taverniers film "'Round Midnight", där han gestaltade en fiktiv jazzsaxofonist med alkoholproblem.

Dexter Gordon fick sex barn, bland annat  Mikael Gordon-Solfors, vVD på Wallmans - känd från Fame Factory och med  ett förflutet som basketspelare i Täby.

Asketiskt och vackert. Skulle passa ännu bättre som bokomslag.

David Sylvians besatthet av kommunist-Kina drivs till sin spets på Japans femte och sista studioplatta. Skivan genomsyras av asiatiska influenser som blandas med Mick Karns unika basljud, Steve Jansens tajta trummor och Sylvians säregna barytonröst.

 
I England släpptes fyra av skivans åtta låtar som singlar ("The Art Of Parties", "Cantonese Boy", "Visions Of China" och "Ghosts"), men den absolut bästa låten - tillsammans med "Visions Of China" - är instrumentalen "Canton" ... "Ghost", blev dock låten som lyckades bäst på topplistan, med en femte plats på Englandslistan 1982.

 
Japan brukar kategoriseras som post-punk, prog-rock/art rock, new wave och new romantic. Influenserna var: Bowie, Roxy Music, Brian Eno, Markus Stockhausen och Can. Stockhausen är en tysk jazz-trumpetare och kompositör och son till Karlheinz Stockhausen, den mycket välrenommerade avantgardemusikern.

Japan började som glamrockare och den här låten från första skivan "Adolescent Sex" (1978), är riktigt skön: http://www.youtube.com/watch?v=AGcteC2_H2c

The Disco days - cheezy men coolt! Sköna brillor och frissa, med skjortan uppknäppt à la Björn Ranelid av idag:  http://2.bp.blogspot.com/_kYw2ram-vnI/SJnc6bf5UaI/AAAAAAAAAac/Wno9LbYnFuc/s400/IMG_3948.JPG

http://dagensbok.com/wp-content/uploads/legacy/images/authors/bjornranelid.jpg

Den här skivan tillhör verkligen inte någon av Herbies bästa. Genom användandet av vocoder försökte han etablera sig som en elektronisk sångare, men resultatet blev föga imponerande. På skivans sista spår (Good Question) spelade Jaco Pastorius bas och Tony Williams trummor. Jaco anses av många som den kanske skickligaste elbasisten genom tiderna. Allmusic skriver så här: "Jaco Pastorius was a meteor who blazed on to the scene in the 1970s, only to flame out tragically in the 1980s. With a brilliantly fleet technique and fertile melodic imagination, Pastorius made his fretless electric bass leap out from the depths of the rhythm section into the front line with fluid machine-gun-like passages that demanded attention. He also sported a strutting, dancing, flamboyant performing style and posed a further triple-threat as a talented composer, arranger and producer. He and Stanley Clark were the towering influences on their instrument in the 1970s." 

Jaco Pastorius dog 1987 efter att ha blivit slagen till döds under ett drogrelaterat inbrott. Under sin levnad hann han bland annat spela med: Pat Metheny, Weather Report,  Joni Mitchel, Blood Sweat & Tears och sitt eget band Word Of Mouth.

Jaco Pastorius (with Weather Report) - Portrait Of Tracy: http://www.youtube.com/watch?v=25DXcFg1TFo&feature=related

Tony Williams var en hard bop-trummis som dog 1997 i hjärtattack endast 51 år gammal. Williams ingick - tillsammans med Herbie Hancock och Ron Carter - i en av Miles Davis många kända rytmsektioner.

Tony Williams Liftime Drum Solo - Very Rare: http://www.youtube.com/watch?v=Zv4BCuJy-do  

Herbie Hancock var en av de första jazzmusikerna som började använda synt i sin musik. Han är filmmusik-kompositör, fusion-innovatör, dansmusik-artist ... and you name it!  Några av hans bästa skivor är: "Takin' Off" (1962), "Empyrean Isles" (1964)", "Maiden Voyage (1965)", och "Headhunters (1973)".

Herbies grooviga "Bring Down The Birds" (från soundtracket till Michelangelo Antonionis film "Blow Up" från 1966), den snodde Deee-lite rakt av till sin hit "Groove Is In The Heart" (1990).

Liksom Miles Davis, är Herbie en sån där artist som jag bara gillar vissa spår och några få plattor med, men, lik förbannat visade det sig att jag hade arton (18!) av hans plattor i min samling ...