Jazzy!!
Aldrig - åtminstone inte i den här bloggen - har väl klichén "det var bättre förr", passat så bra ...
Jag är inte hundra, men utgår från att det är Francis Wolff som ligger bakom omslaget.
Art Farmer, trumpet
Jackie Mclean, alt sax
Paul Chambers, bas
"Philly" Joe Jones, trummor
Sonny Clark, piano
Det här är en av få "hard bop"-skivor som jag tycker om. Med en rytmsektion bestående av Paul Chambers och Philly Joe Jones, låter det självfallet fantastiskt (båda var med i Miles Davis band).
Varför översätta när jag kan sno rakt av från allmusic.com?
"The set begins with one of the preeminent "swinging medium
blues" pieces in jazz history: the title track with its leveraged
fours and eights shoved smoothly up against the walking bass of
chambersand the backbeat shuffle of Jones. Clark's solo, with its
grouped fifths and sevenths, is a wonder of both understatement and
groove, while Chambers'' arco solo turns the blues in on itself. "
... Och jag kan inte annat än hålla med. 
Sonny Clark blev bara 31 år - men storheter som John Coltrane, Donald Byrd, och Hank Mobley hann alla spela på hans plattor.
PS. Anledningen till att jag gillar omslaget kanske har sin förklaring i att jag som liten var väldigt förtjust i strumpbyxor/nylonstrumpor. En gång när jag var 3 år och åkte med mamsen i en fullproppad buss så försvann jag plötsligt ... När hon till slut hittade mig, satt jag och gned med händerna på en äldre kvinnas strumbyxbeklädda ben. Damen ifråga skrattade och tyckte att det var roligt, men det tyckte tydligen inte min mamma. Hon har sagt att det är bland det pinsammaste hon varit med om ...
Det är möjligt att baben på bilden inte har nylonstrumpor på sig, men anyhow, it brings back wonderful memories ...
