skivomslag

"Classic!" Det är inte bara Red Hot Chili Peppers, som har låtit sig fotograferas på ett övergångsställe, med detta omslag i åtanke ...

Även om "Let It Be" (1970) var Beatles slutliga album så var "Abbey Road" det sista som spelades in. Det var på den här plattan som George Harrison äntligen fick ta klivet ut ur skuggan med låtarna: "Here Comes The Sun" och "Something". Den senare måste nog räknas som en av de största kärlekslåtarna som någonsin skrivits, och det var den första av Harrisons Beatles-låtar som blev en hit.

1970 släppte George sin tredje soloplatta, trippelalbumet "All Things Must Pass", med singelettan "My Sweet Lord" - som han förövrigt "rippat" rakt av från The Chiffons "He's So Fine" (1963).

På skivan "George Harrison" från 1979, finns "Love Comes To Everyone" med, och det är i mitt tycke hans bästa låt någonsin, Beatles-låtarna inkluderade.

http://www.youtube.com/watch?v=AOrTNBKUisw

1968, släpptes Beatles "The White Album" och det är min absoluta favoritplatta genom tiderna - även här bidrog George med två suveräna låtar: "Savoy Truffle" och "While My Guitar Gently Weeps".

Redan i gymnasiet bestämde jag mig för att jag skulle ha "While My Guitar Gently Weeps" på min begravning ...

Bara det att plattan heter "Black And White" räcker för att konvolutet ska platsa. Rock 'N' Roll! 

Det här var den första Stranglers-skivan jag inhandlade. En kompis syrra hade varit i England och köpt deras femte studioskiva "La Folie" (1981), och den gillade jag skarpt. På den här tiden var det extremt viktigt med förstapress/englandspress och "Black And White" var den enda skivan med Stranglers jag kunde hitta som inte hade holländsk pressning.
Bästa låten på plattan heter "Nice N' Sleazy".
På "The Video Collection 1977-1982" finns det en liveversion där ett gäng strippor uppträder på scenen, samtidigt som Stranglers framför "Nice N' Sleazy. Det roliga är att en av  dessa strippor dansar precis som alla kvinnliga R&B-artister gör idag - förtäckt strippdans helt enkelt - och det här var 1978. 

I Sverige är skivan kanske mest känd för sin nidlåt om "Svedala":
"Sweden (All Quiet On The Eastern Front)".

Let me tell you about Sweden
Only country where the clouds are interesting
Big brother says it's the place to go

Too much time to think, too little to do
Too much time to think, too little to do
Too much time, too little to do
'Cos it's all quiet on the Eastern front
 Fluctuations at a minimum
Hypochondriac tombstone
Sense of humour's gone astray somewhere

Too much time to think, too little to do
Too much time to think, too little to do
Too much time, too little to do
'Cos it's all quiet on the Eastern front

Cumulus nimbus floats by

Fluctuations at a minimum
Hypochondriac tombstone
Big brother says it's the place to go

It's all quiet on the Eastern front
(All quiet on the Eastern front)
It's all quiet on the Eastern front
(All quiet on the Eastern front)
It's all quiet on the Eastern front
It's all
Quiet 
 

... Anledning till att de spelade in låten var att de hamnade i bråk med svenska raggare under ett gig. Låten finns även på svenska.
 
Sångaren Hugh Cornwell pluggade i början av sjuttiotalet biokemi i Lund och startade då ett band tillsammans med Hans Wärmling och Janne Knuda. De kallade sig Jonny Sox. Efter några år flyttade de till Guildford, England.

1974 snackade alla om en seriemördare som kallades "The Boston Strangler". Influerade av detta tog de namnet "The Guildford Stranglers".

Hans tyckte dock att det inte hände något så han flyttade tillbaka till Sverige och började spela med  Karl P Dal.

Stranglers droppade "Guildford" och blev sedermera det bäst säljande punkbandet i England. Men storyn tar inte slut här …
1982 släppte Stranglers singeln "Strange Little Girl" och det blev en hit. Låten skrevs på sextiotalet av (just det!) Hans Wärmling.
För övrigt så nådde Tori Amos coverversion av "Strange Little Girl" hela vägen upp till fjärde plats, på den amerikanska försäljningslistan 2001 ...

Stranglers bästa låt heter "Golden Brown" och den är från La Folie:

http://www.youtube.com/watch?v=oIHBUGvAUMo
 

Kanonomslag: färgerna, typsnittet, klänningarna och frisyrerna. När det brister i smak och  fantasi, som det så ofta gör idag ... Varför helt enkelt inte bara efterapa ett gammalt Motownomslag?

Jag måste erkänna att första gången jag kan minnas att jag hörde en Martha & The Vandellas-låt, var när Bowie och Jagger körde "Dancing In The Street" på Live Aid, 1985. Det sades att deras version aldrig skulle gå att köpa, men så blev ju inte riktigt fallet.

När jag på allvar kom igång med skivköpandet - runt 1982 - var det inte soulmusik som stod högst i kurs. Då var det plattor med Haircut One Hundred, U2, Dexys, Cure och Stranglers som gällde.

Det var först 1987 med Vietnamnfilmerna "Good Morning Vietnam", "Platoon" och "Full Metal Jacket" som soulmusiken fick en liten revival i Sverige. Vem minns inte scenen i "Platoon" när soldaterna röker på, till Smokey Robinsons "Tracks Of My Tears" eller när Robin Williams fånar sig till "Nowhere To Run" med Martha & The Vandellas, i "Good Morning Vietnam" ...

Min första soulskiva fick jag av min faster och det var "Love Man" med Otis Redding, cirka 1977.

1988 köpte jag min första CD-soulskiva på Bleecker Street i New York. Det var en dubbelsamling med Supremes, "25th Anniversary".

1990, lärde jag känna Jimi Dnedas, då dj på Passagen i Stockholm - enligt egen utsago var det han som introducerade "Hercules" med Aaron Neville i Stockholms klubbvärld. Det var här som jag nästan uteslutande började köpa svart musik: Curtis Mayfield, Temptations, Donny Hathaway etcetera - och,  blev en riktig soulboy!

I den här vevan köpte jag "Watchout!" som innehåller en av mina absoluta favoritlåtar " I'm Ready For Love", som Iggy Pop har lånat introt från till  "Lust For Life" liksom The Jam till "Town Called Mallice". Sedan har Håkan Hellström snott Jams version till "Kom Igen Lena".

Apropå "Dancing In The Street", så är det inte bara Bowie/Jagger som har gjort en cover på den - Kinks, Mamas And The Papas, Walker Brothers, Grateful Dead och Van Halen har alla spelat in den.

Martha & The Vandellas bestod av Marta Reeves, Anette Sterling Beard och Rosalind Ashford.

Just fabulous ... Plåtat av Francis Wolff - och hans jazzomslag är generellt högklassiga .

Francis Wolff was a professional photographer in Berlin when in 1939 he caught the last ship from Germany to America. He joined his boyhood friend, Alfred Lion, and together they built Blue Note Records into one of the great labels in jazz history. Wolff photographed almost every Blue Note Session from 1939 to 1967. He died in 1971 after having shot thousands of images, many of which have been established as classics. Francis Wolff never thought of his work as important or immortal, but merely as a resource for Blue Note to utilize for cover art. He is now widely recognized as one of the few great artists of jazz photography.

http://www.mosaicrecords.com/franciswolff.asp

Lou Donaldson spelar altsax och var från början mycket influerad av Charlie Parker.

På "Blues Walk" ackompanjeras Donaldsons kvartett av Ray Baretto på congas. Kvartetten består av: Herman Foster, piano; "Peck" Morrison, bas; Dave Bailey, trummor; och Lou Donaldson på altsax.

Första låten på skivan heter liksom plattan "Blues Walk" och är skriven av Lou själv - det är en av mina tjugo favoritlåtar alla kategorier.

Hans kanske mest kända LP heter "Aligator Bogaloo"  och släpptes samma år som jag föddes - 1967.

Tilldragande och fräscht - New York Punk/New Wave. Ett av de snyggaste omslagen genom tiderna. Liksom Ramones första är det något som gör det väldigt "Noo Yawkigt". Och som sagt, jag är svag för svart och vitt.

Bilden - tagen av Goddard Brothers efter en idé av Peter Leeds - härmade 60-talets enkelhet.

"Greatest pop album of the Seventies? Could be. But why do the guys all look like high school graduates looking for fresh meat?"

Deborah Harry var 31 år när Blondie släppte sitt första album "Blondie" (1976) - ganska gammal med andra ord. 

"Parallel Lines" är deras tredje platta i ordningen och den absolut bästa. Med låtar som: "Hanging On The Telephone", "One Way Or Another", "Picture This", "Heart Of Glass" och min favorit "Sunday Girl" breakade de worldwide.

Skivan producerades av Mike Chapman, som är en av 70-talets mest framgångsrika låtskrivare. Tillsammans med sin partner Nicky Chinn skrev han bland annat: "Ballroom Blitz" (Sweet), "Stumblin' In" (Suzi Quatro), "Living Next Door To Alice" (New World) och "Tiger Feet" (Mud )...

Om "Parallel Lines" har Mike Chapman sagt: "Parallel Lines är en bra, tight-platta ... Det var vad Blondie handlade om ... Jag skapade inte ett punk- eller New Wave-album med Blondie. Jag skapade ett popalbum - det var modern rock 'n' roll!"

Själv tycker jag Blondie är som allra bäst, när girliepop-influenserna får flöda ...

Take it away! Blondie - Heart Of Glass (live 1979): http://www.youtube.com/watch?v=gFave6IY3wo  

PS. "Hanging On The Telephone" är en cover och originalet gjordes av The Nerves.